Sport!!!

Tja, nu en stund efter det där OS så får man reflektera lite.. Kom bara ihåg när ni läser detta att det är mina känslor och funderingar som styr vad som skrivs här. Det behöver inte alltid vara logiskt, rättvist, moraliskt eller etiskt...

Man kan ju lika gärna börja med medaljen som försvann. Ara Abrahamian gjorde i mina ögon helt jävla rätt. När man blir bortdömd för andra OS:et i rad på felaktiga grunder så har man fan rätt att bli förbannad och göra som han gjorde. Våra andra medaljhopp då? Kallur... vad säger man? I en sport som innefattar att man ska springa fort och samtidigt hoppa över häckar så kan sånt hända. Trist men sant och med hennes skadeproblem sista tiden så skulle vi nog inte förväntat oss så mycket.

Natalie Larsson!!!! Grymt kul att se en så ung tjej gå in och så iskallt sätta 23 duvor i finalen... Har skjutit lite skeet och vet att det är jävligt svårt, och att sen gå in och göra det i en final i ett OS är helt fantastiskt. Satt som på nålar i maskinen och hörde på radion.

Radion ja, det är faktiskt nästan bara på radion som jag fått med mig OS. Har inte kollat mycket på tv:n, utan nöjt mig med radion på jobbet.

Holm, denna mästerskapsfantom klarade inte riktigt av det den här gången. I en sport med så små marginaler så måste man räkna med stolpe ut nån gång. Stefan har levererat så många gånger att vi blivit bortskämda, hoppas bara att han får vinna en sista stor tävling innan han lägger av.

Sen har vi en av dom mest diskuterade idrottarna, Karro.. Jag vet inte vad som driver den människan men tror inte att jag skulle gjort som hon gjorde. Själv hade jag satsat på mångkampen det här mästerskapet och bytt gren inför London. Men det är jag och hon är hon.

Det blev mycket fjärdeplatser och ramlande innan mållinjen för Sverige i år men vi kommer säkert starka tillbaka :-)

Vad jag däremot inte förstår när det gäller framför allt OS men även andra stora mästerskap är varför en del idrottare ställer upp. Hade jag vetat om att jag hade kapacitet att med ett personligt rekord MÖJLIGEN ta mig till en kvartsfinal, då hade jag fan stannat hemma. Varför träna hela livet för att på sin höjd få komma med till ett mästerskap, där man vet att man inte har skuggan av en chans att komma bland, säg topp tio? På motionsnivå kan jag tänka mig att ställa upp med dom förutsättningarna, men aldrig att jag skulle göra det på världsnivå. Redan där hade man ju förlorat det psykologiska kriget, att veta att man inte har en chans. Nu är jag inte elitidrottare, så jag vet ju inte hur dom tänker och det kommer jag heller säkert aldrig att få veta.
Fyra år tills nästa.....

Har många synpunkter trots min okunnighet /kutten