Hej...
Var idag på begravning. Min gode vän och granne P gick bort efter en tids sjukdom (the big C) och idag tog vi vårt sista avsked. Ceremonin var precis så fin och passande som det ska vara.
När jag fick beskedet att han gått bort, så var min första tanke: varför händer det bara dom snälla, fina människorna i mitt liv... Det är absolut inte så att jag går och önskar livet ur dom som inte står mig så nära, men när unga eller iaf relativt unga människor går bort så får man dom tankarna i huvudet. Det finns så många som lever med sjukdomar som äter upp dom inifrån och som inga mediciner i världen kan lindra smärtan på, ändå måste dom plågas. Så finns det dom yngre, som har (eller borde ha) många år kvar men ändå drabbas av något och går bort utan att nära och kära knappt ens hinner ta farväl. Jag är kanske självisk men jag tycker att det är så jävla orättvist.
Har under mina 33 år varit på (som det känns) alltför många begravningar efter personer som haft alldeles för mycket liv kvar att leva. Var och en av dessa personer fattas mig, jag saknar var och en av dom på ett eller annat sätt.
Har en sensmoral när det gäller det här inlägget: Värdesätt den tiden du får med dina nära och kära, tala om för dom att dom är älskade. Vi kan inte veta vad morgondagen för med sig, och att dom vi håller av skulle gå bort utan att vi får en chans att säga det till dom är något vi får ångra resten av livet.
Lite sorgsen /kutten
5 kommentarer:
Beklagar sorgen!. Och du har så rätt så rätt, när det gäller att vi ska ta var på dem som står oss nära
Kram
Tack, eller vad man säger..
Ja tyvärr har jag fått lära mej den läxan den hårda vägen, att någon nära kan försvinna från ena minuten till nästa. Min mamma var en av de personer i världen som stod mej närmast och helt utan förvarning så rycktes hon bara bort ifrån mej.
Det finns ingen rättvisa när det kommer till döden!
Jag är ledsen för din skull Gicka, och jag håller fullständigt med.
Skicka en kommentar